Spelar ingen roll.
Ne, eftersom jag har typ 10 stycken som läser min blogg dagligen & tror mig veta vem de är så spelar det faktiskt ingen roll vad jag skriver här nu. Jag måste skriva dethär nu. Någonstans för att få ut allt..
Allting började vid nyår & jag blev dissad av killen jag då gillade. Jag blev skit ledsen men livet gick vidare & jag började dricka & röka som en jävla 50-årig kärring. Jag började må sämre & sämre över både mig själv & allt omkring mig. Jag började ifrågasätta om det var såhär det "skulle" vara. 3:e januari dog min farmor som jag har älskat så otroligt mycket & som alltid har varit den jag ville vara hos istället för att vara hemma. Jag bröt ihop ännu mer & orkade inte göra någonting utan mådde bara dåligt. Festade mer & hade sex med killen jag gillade men eftersom fyllan är fyllan så var det en kortvarig glädje. Jag har börjat fördriva mer & mer tid ensam bara för att låta tankarna flyga iväg & bort från hela världen. Jag har låtsas vara lycklig & låtsas vara hur stark som helst men någonstans så gick det för långt. Det gick över till att vara aggressiv & elak & tyvärr vet jag inte när det blev så.
Sedan efter nyår så har inget varit sig likt här hemma & det enda man får höra är att jag inte duger, att jag är äcklig & ful, att jag inte är önskad hemma, att ingen kommer älska mig för mig, att jag bara är ett slöseri med tid & att om man fått chansen så borde jag fått ett slag i huvudet. Det känns inte bra. Det känns inte okej.
Nu blir jag utslängd, utan studiebidrag, utan någonstans att ta vägen & utan någon alls. Jag måste hitta ett jobb & jag måste växa upp & bli stark.
Jag börjar själv förstå varför jag alltid är ensam i slutändan. Varför jag aldrig har någon att krypa ner hos eller någon att ringa bara för att jag kände för de. Jag börjar förstå.
Allting började vid nyår & jag blev dissad av killen jag då gillade. Jag blev skit ledsen men livet gick vidare & jag började dricka & röka som en jävla 50-årig kärring. Jag började må sämre & sämre över både mig själv & allt omkring mig. Jag började ifrågasätta om det var såhär det "skulle" vara. 3:e januari dog min farmor som jag har älskat så otroligt mycket & som alltid har varit den jag ville vara hos istället för att vara hemma. Jag bröt ihop ännu mer & orkade inte göra någonting utan mådde bara dåligt. Festade mer & hade sex med killen jag gillade men eftersom fyllan är fyllan så var det en kortvarig glädje. Jag har börjat fördriva mer & mer tid ensam bara för att låta tankarna flyga iväg & bort från hela världen. Jag har låtsas vara lycklig & låtsas vara hur stark som helst men någonstans så gick det för långt. Det gick över till att vara aggressiv & elak & tyvärr vet jag inte när det blev så.
Sedan efter nyår så har inget varit sig likt här hemma & det enda man får höra är att jag inte duger, att jag är äcklig & ful, att jag inte är önskad hemma, att ingen kommer älska mig för mig, att jag bara är ett slöseri med tid & att om man fått chansen så borde jag fått ett slag i huvudet. Det känns inte bra. Det känns inte okej.
Nu blir jag utslängd, utan studiebidrag, utan någonstans att ta vägen & utan någon alls. Jag måste hitta ett jobb & jag måste växa upp & bli stark.
Jag börjar själv förstå varför jag alltid är ensam i slutändan. Varför jag aldrig har någon att krypa ner hos eller någon att ringa bara för att jag kände för de. Jag börjar förstå.
Kommentarer
Trackback
